Förr och nu.

Jag har en massa vänner som jag nuförtiden umgås med alltför sällan. När man tänker tillbaka på högtadietiden och yrkestiden, när man varje dag umgicks med dessa männinskor. Då känns det rätt konstigt att man nu träffar dessa människor bara ett fåtal gånger i året. Vi lever så olika liv nuförtiden och på nåt vis sååå långt ifrån varandra, fast det inte blivit speciellt mycket längre. Jag saknar ibland den tiden när jag umgicks med mina vänner varje dag. Vi lever ju i en helt annan situation för tillfället, så man hinner ju helt enkelt inte med allt man skulle vilja. Nu ska ni ju inte tro att jag ångrar att jag fått mina barn, absolut inte. Men ibland känns det bara som att man tappat bort sig själv på vägen. Hoppas innerligt att jag hittar mig själv sen igen när barnen blivit större och inte längre "behöver" en på samma sätt. Fast då kanske man känner likadant igen, att man inte är sig själv utan barnen, vad vet jag.